Uppdatering; Sols operation

Igår låg Sol på operationsbordet eftersom hon bl.a. fått en knöl i munnen. Den här knölen satt vid tandköttskanten på utsidan, bredvid en av de större kindtänderna.

Sol har tidigare haft tandfrakturer som inte krävt åtgärd, vilka uppstått i samband med att hon tuggat på hårda ben och bokstavligen bitit sönder sina tänder. För ungefär två år sedan opererade hon bort en av dessa tänder, då den orsakade mycket smärta och svullnad i ansiktet. Efter det fick jag rekommendationen att inte ge hårda ben eller alternativt rotfylla de trasiga tänderna – ett mycket dyrt ingrepp. I samråd med veterinären beslöts därför att avstå från det.

När jag upptäckte knölen på Sol, noterade jag också att hon reagerat negativt på väderskiftningarna. Hon blev mer instabil i sitt icke-opererade bakben. För dig som inte följt mig så opererades Sol för ungefär ett och ett halvt år sedan, då hennes högra bakben på grund av en korsbandsskada. Korsbandet gick aldrig helt av, men bedömningen gjordes att hon måste opereras för att kunna leva vidare, då ett trasigt korsband inte kan läka av sig själv eller med behandling.

När knölen i munnen upptäcktes bokades en veterinärtid för en första bedömning. Eftersom den sitter i tandköttet och skulle kunna vara till besvär om den växer, var den initiala planen att ta ett prov (biopsi) för att utesluta cancer.

Eftersom Sol inte har världens bästa tandstatus ville jag även att en tandläkare skulle titta på tänderna under operationen (även det kunde ju varit en orsak till knölen).

Till operationsbordet: När hon ändå skulle sederas /sova: gjordes ett så kallat draglådetest på vänster bakben – ett test som visar hur stabilt eller instabilt knät är. Veterinären ringde under operationen för att meddela fynden och för att jag skulle få göra ett val.

-Jag hade redan bestämt mig: om knät visade sig vara instabilt skulle jag inte gå vidare med någon biopsi eller ytterligare utredning av knölen. Förklarar mer här nere..

-Jag har alltså valt att inte operera Sols vänstra bakben, trots att man vet att det är en trolig följd av att det andra korsbandet. Sols högra korsbandsskada var inte traumatisk, utan berodde på förslitning. Det var ca 50 % av korsbandet som var skadat, och det andra hade en liten bristning. Prognosen är därför att vänster bakben kan hålla ganska länge, även om det så småningom också kommer att ta skada av kompensationen från det högra benet.

Om ett korsband går helt av sker ofta samma sak i det andra knät inom ett halvår.

(Förtydligande: en hund har två korsband per knä, ett främre och ett bakre, och det är oftast det främre som går sönder. Rehabiliteringen tar vanligen sex månader, men Sols rehabperiod var betydligt längre. Jag skulle säga att hon fortfarande inte är helt återställd, eftersom hon blir stel och påverkad vintertid.)

Under eller strax efter den första skadan höger bak utvecklade hon även stenos i en ryggkota, vilket gör att ryggen indirekt inte kan stötta knät fullt ut och att hon nu har ett ryggproblem OCKSÅ. Detta leder till mindre rörlighet och sannolikt smärta.

Nu, ett och ett halvt år senare, ser vi instabilitet i vänster knä, vilket även bekräftades under sedering. Det finns överrörlighet men ingen ökad / förtjockad ledvätska, inflammation eller artros, vilket är positivt och gör situationen något lättare att hantera.

Detta gör det enklare för mig att avstå vidare utredning av knölen. Den sitter i tandköttsraden, och man kan inte ta bort den med tillräcklig marginal. Därför är det troligt att den skulle komma tillbaka inom ett halvår, oavsett om den är godartad eller elakartad. Det motsvarar ungefär den prognos Sol har utan en ny operation av bakbenet.

Tänderna bedömdes vara i gott skick, med minimalt med tandsten. Hon är åtta år i januari, och eftersom hon inte längre äter ben borstar jag hennes tänder – vilket faktiskt är anledningen till att jag hittade knölen från början.

Därför valde jag att bara ta bort knölen för att den inte ska störa henne. Inga stygn behövdes, och ingen annan medicinering än smärtstillande behövs, eftersom det nu bara är ett ytligt sår. Hon ska äta blötmat i cirka tre dagar och jag håller koll på eventuell blödning eller infektion, även om risken är låg.

Det känns tungt att behöva göra dessa val, att inte operera trots vetskapen om att det kanske skulle kunna förlänga hennes liv. Men med tanke på att Sol hade en så lång och tung rehab efter förra operationen tänker jag så här: En åttaårig hund behöver inte ännu ett år av rehab för att kanske leva ett år till, men då ett begränsat liv.

Även om prognosen ofta är god blir livet aldrig helt som förut. Rehabiliteringen tar tid, särskilt om hunden är äldre, har snedbelastningar och / eller annan smärta.

För mig är det inte det hundliv jag vill ge Sol. Jag kan inte förklara för henne varför hon måste leva ett år i stillhet för att få ett år till. Jag vill inte att den sista tiden ska vara begränsad...

Därför får hon nu äta ben igen, för att njuta av det hon älskar. Jag kommer att medicinera vid behov, utvärdera henne dagligen och låta henne leva sin sista tid som en hund med frihet, kärlek och värdighet. Hon kommer att skämmas bort, älskas – och leva friare sin sista tid. Jag ska försöka njuta av tiden vi har, även om ordet ”njuta” känns komplext i det här sammanhanget.

Jag hoppas att mitt beslut inte påverkar dig negativt, men du får gärna ställa frågor om du vill förstå mitt resonemang utan att kritisera. Jag önskar ingen negativ feedback eller kritik, utan vill bara dela min tankeprocess. Det hjälper inte heller att din hund och dess operation gick bra. Det är inte relevant för mig.

Tack för att du har läst hit.

Jag hoppas att du och din hund mår bra och att du klappar den lite extra idag <3

Tro mig, jag skulle göra allt för dig. Till och med ge dig till änglarna. En uppoffring från min sida. Det finns inget annat jag hellre velat än att få bli gammal och skrynklig med dig. Att överleva dig känner ovärdigt och om tårar kunde läka dig så hade du aldrig varit sjuk. Min one in a lifetime, Sol <3