top of page

Inte tillräckligt dålig.

3 nov.
3 min läsning

Eller, not bad enough. Typ så du kanske kan säga när du själv byggt ihop en möbel utan att ha snickerikunskaper. Typ något du alltid kan bli bättre på. Förstår du vad jag menar?


Men vad jag tänkte på som fick mig att vilja skriva av mig lite. Och läs snälla med ett gott hjärta utifrån vad du kan tänka dig att jag ser och får höra. Det handlar inte om människor som är dumma. Det handlar om samhällstrukturer, inlärt beteende, "gamla skolan" eller om hur din pappas pappa gjorde för 30 år sedan. Jag vill skapa en bättre välfärd för våra hundar där rätt antal smärta är =0.

Varsågod.




Hunden haltar inte. Den följer med på promenaderna. Den tränar, leker och vill vara med.

Men du behöver påminna om positionen. Sänka tempot för att få kontroll. Börja om när bakdelen glider åt sidan. Locka lite extra i övningen som aldrig riktigt lossnar.

Det fungerar ju. Till slut.

Frågan är hur mycket arbete som krävs för att få det att fungera.

När något tydligt slutar fungera blir det ofta lättare att fatta ett beslut. Vi avbryter, söker hjälp eller ändrar planen.


Det som nästan fungerar är svårare.

Hunden genomför övningen, men med allt mer hjälp. Klarar promenaden, men blir tröttare än tidigare. Tar sig över hindret, men väljer ett annat sätt än förut. Kanske är olydig?

Inget känns tillräckligt stort för att kräva en förändring. Så ni fortsätter.

Du är uppmärksam och engagerad. Du justerar, stöttar och hittar lösningar. Det är en styrka. Samtidigt kan alla de där lösningarna göra det svårt att se hur mycket som faktiskt har förändrats.


Din extra arbetsinsats blir en del av träningsupplägget.

Ett slags osynligt, oavlönat arbete: fler hjälper, fler omtag, mer motivation och ständig kontroll av sådant du trodde skulle bli lättare med tiden. Oro. Nästan den oro jag kan relatera till när hunden är i en rehabiliteringssituation. Som många vittnar till. Uttröttade hundägare som inte helt tycker att det är roligt längre men som måste.


Hunden måste också arbete, den blir också trött. Den arbetar med att förstå uppgiften, hålla balansen och lösa rörelsen utifrån de förutsättningar den har. Kompensera. Vara oss till lags. Med glad svans tar den godisen och gör arbetet.

Därför är det värt att ibland stanna upp och fråga:

Blir hunden mer självständig i rörelsen eller blir jag allt bättre på att hjälpa den igenom den?


Alla hundar behöver vägledning. Nya övningar tar tid. En svårighet betyder inte automatiskt att hunden har ont eller att något är fel. Först tar det tid för dig att förstå övningen. Sen att lära hunden, sen att faktiskt genomföra den. Ett samarbete.


Men när samma svårighet återkommer, trots träning och anpassning, förtjänar den vår nyfikenhet. Är uppgiften begriplig? Är belastningen lagom? Finns styrkan, rörligheten och återhämtningen som behövs? Behöver vi hjälp att bedöma förutsättningarna? Eller vad gör vi idag som inte förbättrar våra förutsättningar??


Det handlar också om vad hunden får möjlighet att göra. Att kunna följa med är en sak. Att ha ork och fysisk kapacitet att utforska, leka och röra sig med marginal är något mer.

Vi behöver inte vänta tills den möjligheten tydligt har försvunnit innan vi börjar bygga upp den.


”Inte tillräckligt dålig” är en svår gräns att utgå ifrån. Den säger så lite om hur bra hunden faktiskt skulle kunna ha det.

Du behöver inte ha missat något. Du kan ha gjort mycket rätt och ändå behöva ett nytt perspektiv.

Och hunden behöver inte först sluta klara sin vardag för att få hjälp att klara den bättre.


Det är också ett samarbete.

 
 
 

Senaste inlägg

Visa alla

Kommentarer


bottom of page