Hur mycket är tillräckligt?

Jag vill att du ska tänka: jämn belastning, oavsett vem du håller i kopplet. Detta är givetvis individanpassat och i vissa fall designat efter div skador eller tillstånd hos djuret. 
Jämn belastning för en IGP-tränad schäfer är inte samma som för min Welsh Corgi Pembroke, Lillan med artros i framtassarna.

Denna fråga är den vanligaste jag får eller som jag tror att dem flesta frågar sig själva. Hur mycket är för mycket och hur lite är för lite?
Mitt svar blir: jämn belastning. Jag kan dock inte lämna mina patienter i den gråzonen, utan jag får vara med och designa och prova ut rätt. Ibland blir det dock fel, givetvis. Ibland kan det bero på mig, på dig eller på djuret. "Hen såg ett rådjur och stack"- det kan man inte riktigt förbereda sig på, alltid. Vi får hela tiden försöka skapa situationer och scenarion som passar för oss och för våra djur. Det kan även hända  att djuren blir lite sämre under en kort tid när man sätter igång,  då vet man. En måttstock. Det är givetvis inte det man önskar, men ibland kan det vara bra att provocera för att se. Vi blir inte bättre om vi inte tar i hårdare. 

Jag tar gärna Lillan som ett exempel för detta. Designen var klar för hur jag ville att Lillans motionsprogram skulle se ut. Jag fick ibland välja att inte ta med henne, för att det gjorde större skada på kroppen än att hon skulle få vara med. Ibland och ofta hittar/hittade jag spår som hon fick följa med på ett varv, sen stoppade jag in henne i bilen, sen gick vi andra minst ett varv till. Så att allas behov skulle vara tillgodosedda. Vissa dagar funkade inte ens detta, hon klarade hela promenaden, kom hem och la sig och var sedan halt efter vila. Detta var det absolut jobbigaste för mig, psykiskt. Men återigen, där hade jag en måttstock. Tillägg: väldigt snabbt efter att Lillan flyttade in, kanske ett halvår efter, så satte jag in kosttillskott efter mina misstankar. Gladeligen efter sina skov så följer Lillan med på ALLT förutom när Yla drar fullt ut, thank god. (Då orkar knappt jag)

Ibland räcker det inte att vila, speciellt inte om du har en hund med höftledsdysplasi eller t.ex. artros. Då behövs återigen jämn belastning som håller i sig och inte påminner om en karusell med mycket upp och ner med en väldig fart. Tänk att den jämna belastningen ska påminna dig om en tågresa. Samma hastighet med ett fåtal stopp med en hyfsat rak väg. Vilan i sig är inte dålig men på dessa djur är rörelse och muskelbyggande oerhört viktig. Det kan tillslut handla om liv och död. Vissa raser klarar vissa "åkommor" bättre än andra också såklart men detta är så otroligt viktigt. 

Valpar då? Hur ska man tänka där? Bära i trapp? Inga promenader på hur många månader då?
Valpar ska alltid få mycket rörelse, men ingen motionering. Hänger ni med i skillnaderna? En skogspromenad är toppen,  att gå i trappor är inga bekymmer, så är det. Men är det 5 trappor upp och 5 trappor ner varje gång ni ska på promenad, då kan ni behöva hjälpa till. Detta gäller nästan stora hundar med, ffa om det är en spiraltrappa och mycket halkigt. Återigen till valpar; dem behöver jämn belastning för att skelettet ska kunna växa som planerat. Ingen rörelse innebär ingen belastning vilket i sin tur kan resultera i problematik som du inte önskar dig. En riktigt tråkig klassiker är: vila valpen tills den är 1 år och sen kör i gång, då utan minsta lilla trappa att arbete sig uppför utan ni tog hissen upp och körde full fart. AJAJ. Bara för att valpen är "färdigväxt" ger detta inga garantier om den tidigare varit mer eller mindre lallande på trädgården och aldrig fått utföra någon form av arbete. Det finns dem som säger emot mig, det är helt okej. 

Väcker jag irritation eller fler frågor? Kommentera eller säg vad ni tycker :D Vi kan alla lära varandra något!
​

Elin Jonsson

Älskar valpar