Hej på er!
Hos oss är det varmt men trevligt ändå. Sen jag blev hundägare så har jag inte uppskattat solen lika mycket som innan, jag har aldrig varit blekare... Hundarna har funnit sig i att vardagen är lugnare mellan kiropraktor-varven och rehabiliteringen. Vi har fått så bra hjälp på Kiropraktorcentrum och ifrån alla nya bekantskaper på jobbet som har tipsat och hjälpt massor med mina tusen frågor. Det är ju faktiskt så att en last jag har är att arbeta/ behandla mina egna hundar så att hittat något som verkligen fungerar är fantastiskt. Det kanske låter jättekonstigt och väldigt dumt med tanke på alla förutsättningar jag har att utgå ifrån men så är det. Anledningen är mestadels att jag tyvärr är perfektionist och dessutom är för känslomässigt involverad. jag typ upplever det dem känner och det är påfrestande- negativt. Kanske som att jag absorberar deras problematik på något vis, det tömmer mig lite på energi. Som sagt, det låter nog konstigt eller som lite flummigt men så är det. TILLÄGG: Jag kan inte ens gå på trav utan att ha ont i magen pga att jag ser alla djur som inte rör sig som dem bör i den situationen... ja, skadad antar jag. Så därför uppskattar jag så att det har blivit så fantastiskt bra! Jag litar ju inte heller på vem som helst :D 
Så vardagen rullar på, lite nya rutiner gällande vår massage, stretch och motion/rörelse. Andra kosttillskott har även satts in och jag har faktiskt redan idag sett skillnad ifrån vårt senaste besök + nya rutiner från i tisdags ?! Alltså två dagar typ. Allting ser såpass bra ut för Yla och Sol så att vi har återbesök om två månader nu och det känns så otroligt lugnt och betryggande att det går åt rätt håll!
-Lillan då? Jag har valt att ta mig i kragen och behandla henne själv vid behov, hon går i skov och nu i värmen mår hon mycket bra min lilla korv. Det enda jobbiga är att jag håller mig för att arbeta med henne pga hennes otroliga ovilja.. Ena dagen är hon fantastisk, stark och på, andra dagen pekar hon långfingret och vill inte vara med, det skiftar. I början trodde jag att det handlade om smärta eller fel belöning, tro mig när jag säger att jag provat allt. Hon är bara unik, en liten prinsessa, eller ja, drottning om du frågar henne, haha! En till anledning till att jag kör så mycket själv och vid behov med Lillan - liksom inte lika mycket ansträngning som för de andra två, utan att försumma henne är väl att jag inte satsar med henne tävlingsmässigt. Hon har inte samma fysiska krav eller utmaningar. 
- Ylas update! Hon var knäpp i ca fyra dagar, skvätte mycket ( blev lättskrämd), käkade inte upp all mat, var vek om jag höjde rösten, fattade inte att hon var en hund typ. Hon hade dessutom svullen vulva i fyra dagar utan blod. Jag misstänkte pyo först men hoppades på löp såklart. Jag var där flera gånger om dagen och duttade med papper för att se ifall det kom blod. Tillslut kom det, löpet!! Hennes andra löp i livet, 8 månader senare. Hennes första löp kom två dagar efter att hon flyttat in, då bara under en vecka och väldigt lite. Hoppas att hon växer till sig lite mentalt, min lilla gullungen!
- Solens update: den där jäkla grisen, hon mår bättre än jag tror eller typ orkar förstå ibland. Jag har väl typ ställt in mig på att hon är så dålig för att liksom inte bli besviken. Jag har alltid varit dum mot mig själv, Nu ska vi sätta igång igen, km för km, långsamt och sakta med mycket magnesium-massage, stretch och skrittpromenader. Typ 1 km på 30 min om hon ska skritta korrekt, haha. I övrigt så har hon. också vuxit en hel massor, är så himla stolt över oss ihop!
- Jag då? Jodå jag fyller år i skrivande stund och är väldigt nöjd. Jag går på 3-dagars semester, det känns superbra!

Hoppas att ni mår fantastiskt och att sommaren är snäll mot er och era djur.

Den här bilden får symbolisera lugnet som infinner sig när djuren mår bra <3

Jag vill att du ska tänka: jämn belastning, oavsett vem du håller i kopplet. Detta är givetvis individanpassat och i vissa fall designat efter div skador eller tillstånd hos djuret. 
Jämn belastning för en IGP-tränad schäfer är inte samma som för min Welsh Corgi Pembroke, Lillan med artros i framtassarna.

Denna fråga är den vanligaste jag får eller som jag tror att dem flesta frågar sig själva. Hur mycket är för mycket och hur lite är för lite?
Mitt svar blir: jämn belastning. Jag kan dock inte lämna mina patienter i den gråzonen, utan jag får vara med och designa och prova ut rätt. Ibland blir det dock fel, givetvis. Ibland kan det bero på mig, på dig eller på djuret. "Hen såg ett rådjur och stack"- det kan man inte riktigt förbereda sig på, alltid. Vi får hela tiden försöka skapa situationer och scenarion som passar för oss och för våra djur. Det kan även hända  att djuren blir lite sämre under en kort tid när man sätter igång,  då vet man. En måttstock. Det är givetvis inte det man önskar, men ibland kan det vara bra att provocera för att se. Vi blir inte bättre om vi inte tar i hårdare. 

Jag tar gärna Lillan som ett exempel för detta. Designen var klar för hur jag ville att Lillans motionsprogram skulle se ut. Jag fick ibland välja att inte ta med henne, för att det gjorde större skada på kroppen än att hon skulle få vara med. Ibland och ofta hittar/hittade jag spår som hon fick följa med på ett varv, sen stoppade jag in henne i bilen, sen gick vi andra minst ett varv till. Så att allas behov skulle vara tillgodosedda. Vissa dagar funkade inte ens detta, hon klarade hela promenaden, kom hem och la sig och var sedan halt efter vila. Detta var det absolut jobbigaste för mig, psykiskt. Men återigen, där hade jag en måttstock. Tillägg: väldigt snabbt efter att Lillan flyttade in, kanske ett halvår efter, så satte jag in kosttillskott efter mina misstankar. Gladeligen efter sina skov så följer Lillan med på ALLT förutom när Yla drar fullt ut, thank god. (Då orkar knappt jag)

Ibland räcker det inte att vila, speciellt inte om du har en hund med höftledsdysplasi eller t.ex. artros. Då behövs återigen jämn belastning som håller i sig och inte påminner om en karusell med mycket upp och ner med en väldig fart. Tänk att den jämna belastningen ska påminna dig om en tågresa. Samma hastighet med ett fåtal stopp med en hyfsat rak väg. Vilan i sig är inte dålig men på dessa djur är rörelse och muskelbyggande oerhört viktig. Det kan tillslut handla om liv och död. Vissa raser klarar vissa "åkommor" bättre än andra också såklart men detta är så otroligt viktigt. 

Valpar då? Hur ska man tänka där? Bära i trapp? Inga promenader på hur många månader då?
Valpar ska alltid få mycket rörelse, men ingen motionering. Hänger ni med i skillnaderna? En skogspromenad är toppen,  att gå i trappor är inga bekymmer, så är det. Men är det 5 trappor upp och 5 trappor ner varje gång ni ska på promenad, då kan ni behöva hjälpa till. Detta gäller nästan stora hundar med, ffa om det är en spiraltrappa och mycket halkigt. Återigen till valpar; dem behöver jämn belastning för att skelettet ska kunna växa som planerat. Ingen rörelse innebär ingen belastning vilket i sin tur kan resultera i problematik som du inte önskar dig. En riktigt tråkig klassiker är: vila valpen tills den är 1 år och sen kör i gång, då utan minsta lilla trappa att arbete sig uppför utan ni tog hissen upp och körde full fart. AJAJ. Bara för att valpen är "färdigväxt" ger detta inga garantier om den tidigare varit mer eller mindre lallande på trädgården och aldrig fått utföra någon form av arbete. Det finns dem som säger emot mig, det är helt okej. 

Väcker jag irritation eller fler frågor? Kommentera eller säg vad ni tycker :D Vi kan alla lära varandra något!
​

Med risk för att vara lite provocerande känner jag ändå att jag skulle vilja dela med mig/ skriva lite om detta med hundarnas egna förmåga att "reglera". Märklig formulering absolut men det är inte riktigt helt klart hur jag vill att det ska formuleras med risk för att låta som en ganska tråkig person. Ursäkta i förväg. Precis som i tidigare inlägg så känner jag att jag skulle vilja bistå med ofrivilliga påståenden. Jag träffar dagligen personer/ekipage och vänner som har djur som dem själva ansvarar för. Då pratar vi om basbehoven som vi tvåbenta ansvarar för såsom; utfodring, vätskning och motion. Ibland möter jag dem som påstår eller trevligt och ödmjukt menar på att detta är något som hunden bör eller kan reglera själva pga hundens tidigare härkomst - vargen. Den rör sig som den vill, får bestämma var den vill gå, hur länge osv. Detsamma gäller mat och vatten. "Min hund äter så mycket den vill ha", "får fri tillgång" etc etc. Då är det helt okej att exkludera djur som rehabiliteras och är över 12 år gamla, dem bestämmer lite hur tillvaron ska se ut, med undantag givetvis, hehe. Den problematik som uppstår med dj.äg som ger djuret det egna ansvaret resulterar ofta i någon form av svårighet och sämre rutiner. Oftast och enklast leder detta till övervikt eller en omusklad hund. 

Några argument och påståenden ifrån min sida som också har tre individer som i detta fall backar mig:
- Hundar dricker inte bara när dem är törstiga eller det är varmt och dem är i behov av vatten. Te.x. Lillan, henne behöver man oftast lura i vatten. Hur märker man detta, jag själv kan känna detta i hennes "hud". Hon fattas vätska och blir väldigt dämpad.
- Sol dricker vatten för att hon är uttråkad och gjort sen valp. Detta har sedan resulterat i att hon sen kissat på sig. Så tråkigt för henne :(
- Om jag lämnar fodersäcken framme, går i väg, kommer tillbaka så kommer definitivt mina hundar att äta så att dem mår illa vilket sedan resulterar i att dem spyr eller blir dåliga i magen. Detta skyller jag inte på dålig uppfostran. Jag tror på 50/50 regeln, att om djuret kan vinna så vill den testa sina odds. Vissa djur är säkert så ordentliga att dem inte skulle men jag räknar dem som ett gulligt undantag.
- Motion, Yla, min 2 åring, hon skulle kunna springa tills hon tuppade av, henne behöver man bromsa. Hon kan alltså inte reglera själv.
- Lillan behöver motiveras till motion. Hon kan ligga still på samma fläck en hel dag... godbiten <3
- Sol har inget eget förstånd och skulle kunna springa med 100 brutna ben tex, no mercy.

JAG VET att mina djur inte utgör grunden för hur era  eller alla andra pälsbarn/hundar/familjemedlemmar beter sig. De djur som har det egna ansvaret att tillgodose dessa behov, dem är unika, håll det för er själva. Ni som förespråkar detta uppmanar andra dj.äg att ge över ansvaret till djuret. Jag anser att det inte är sjysst. Hunden är inte heller en varg. 

Det finns flera faktorer och parametrar att ta hänsyn till här också givetvis, de djur som lämnar mat t.ex. Reglerar inte dessa själv? Egentligen inte. Kan vara en vana, en fråga om värde eller fyllighet pga för mycket protein/fett/sämre smak osv. Det kan också vara en tillfällighet. Sen erkänner jag att dessa djur finns också, unikt som sagt. Jag vill dock uppmana alla dj.äg att ta ansvar över detta, reglera det efter ras, mål och förutsättningar. Jag har träffat för många djur nu redan under maj- juni som skulle behöva er hjälp <3

Tack för att jag fick vara tant. Svårt att göra en sån här instickare snäll. Måtta maten, räkna vätska och dokumentera er motion och rörelse ihop, då kanske det blir tydligare.
​